115
den anborna själens skönaste rättighet och han var osäker, när och om han någonsin skulle så klart kunna bevisa sin oskuld, att han skulle återfå henne. Lägg nu härtill den djupa, väl genom de rysliga tilldragelserna något skingrade sorgen efter den älskade modern, den smärtande föreställningen om Marias lidande, och vissheten, att prostinnan nu skulle önska beröfva honom henne, som var hans enda på jorden, oron, att icke prosten ännu besvarat hans bref, att Maria icke skänkt honom en enda tröstande rad, och vi skola medgifva, att man, såsom Anna sade, måste vara fröken Lenas son eller med andra ord ega Gustafs tro och själsstyrka för att icke duka under för så många hopade smärtor.
Lagman F— och Anna voro de enda, som besökte honom; den förre var öfvertygad om hans oskuld, så väl genom Gustafs bottenärliga ansigte och väsende, samt genom allt det goda, han hört om honom och hans mor, som genom de mindre goda tankar, han hade om Brenner, och det upprigtiga förtroende, Gustaf gifvit honom om det hat, han nu först förstod sig hafva ingifvit Brenner. Lagmannen försökte derför alltid intala honom hopp, och väntade liksom Gustaf otåligt på prostens svar, hvilket skulle bestyrka sanningen om hans utsago med de ankomna penningarne. Och nu, när lagmannen nödgades göra en resa till Stockholm, lofvade han att under hemvägen resa till Högadal för att sjelf tala vid prosten och framföra helsningar till Maria.
Anna, den arma Anna, kunde icke annat än gråta, då hon såg fröken Lenas son, lik en missdådare, sitta i fängelse; men midt i den djupaste bedröfvelse frambar hon dock till honom mången härlig tröst, hittad ur den heliga trösteläran.
Hvarje afton vandrade den fromma till Helenas graf, trots stormar och störtskurar, och der bad hon, knäfallande, bönen för oskyldiga fångar, hvilken sedan Gustafs fängslande alltid sväfvat på hennes läppar; men hon bad ock
