118
Hon stod ännu darrande på samma ställe, då Gustaf utropade: — en stjerna! — Ack, för Maria var det nu ljust, och då det vid mörkret vanda ögat följde ledningen af det kära ljudet längst fram i rummet, och upptäckte den älskade gestalten, då smög hon sakta fram, likväl utan att kunna eller vilja uppenbara sig; men i det ögonblick, då han framförde den enkla, men varma tacksägelsen, då ville äfven hon vid hans hjerta blanda sin tacksamhet med hans.
Nu voro för Gustaf fängelsets portar sprängda! Kärlekens trollstaf hade berört dem, och de älskandes själar vandrade i öfverjordisk lycksalighet på den etherö, hvilken för sådana ögonblick sväfvar likt en stjerna mellan himlens och jordens omätliga rymder; men dörren öppnades och förtrollningen var upplöst. Prosten, prostinnan och Rosa stodo med en liten brinnande lykta midt i fängelset, hvars murar, ehuru i skönare gestalt, åter omslöto Gustaf.
Snart flammade en vänlig brasa från den nedrökta kakelugnen, hvilken denna qväll, liksom för att äfven gifva sin skärf åt högtiden, förde röken direkte ut i den klarnade rymden; och en så ljuf familjstund, som den våra vänner nu firade i Gustafs fängelse, har kanske sällan firats i de rikes salar.
Rosa hängde utom sig af glädje vid den älskade morbroderns hals, outtömlig i smekningar och berättelser om allt hvad hon fått och lärt. — Så roligt hade jag icke hos mormor, — sade hon; — men jag håller ändå så mycket af henne, och tycker, att Gud kunde låta henne komma hit ner i qväll, så finge jag se henne och höra henne berätta huru roligt hon har hos Gud, och så finge jag läsa mina nya böner för henne, sjunga min nya visa om små englar, och helsa bror Alfred, och säga hur roligt jag har!
— Ja, Gustaf, du kan icke tro huru söt och god Rosa är, och huru vi alla älska henne, — sade prostinnan, hos hvilken alla de missnöjets känslor, som under
