117
medan den andra pekade på det mörka, stjernlösa himlahvalfvet.
Den heta pannan sjönk ner i de sammanknäppta händerna, och han stödde armbågarne mot det lilla fönstrets murar. Så stod han länge; ögat var brännande och tårfritt, och pulsarne stormade i sjudande häftighet.
— En stjerna, fader, blott en enda, och jag tror, att allt blir åter ljust! — utbrast han med bedjande röst, i det ögat upplyftes mot den molnhöljda himlen. Han stod orörlig och följde de mörka skuggornas bana. De skildes, de ljusnade. — Bakom dessa gömmer sig stjernan. — hviskade det i Gustafs själ, der också skuggorna började skingra sig. Stormarne blefvo vindar, molnen skyar, hvilka oupphörligt ljusnade och förtunnades, tills de slutligen, likt en bristande silfversky, delade sig i tvenne glänsande draperier, mellan hvilka den klara månen, denna himlens skönaste stjerna, framstrålade i all sin tjusande glans.
— Fader, jag tackar dig! — utbrast Gustaf, och i det månbelysta ögat darrade en kärlekens, en tacksägelsens tår.
I samma ögonblick susade ett djupt, men andetyst — Gustaf! — snarare förnummet i hans själ, än hördt af hans öra.
Gustaf vände sig om, och — var det ej en villa i kärlekens och månstrålarnes glans. Maria sjönk i ordlös salighet till hans hjerta.
Maria hade med sina föräldrar i skymningen ankommit till staden, och erhållit tillåtelse att ensam få öfverraska Gustaf. Prosten hade följt henne till dörren, hvilken vaktmästaren, som förvarade nyckeln, sakta öppnat under de ögonblick, Gustafs smärta var så djup, att hans yttre sinnen förlorat sin spänstighet. En häftig bäfvan hade fattat Marias själ, då dörren igenslöts, och hon stod der ensam i ett mörkt fängelse, utan att kunna upptäcka den till hvilken hon så ömt längtat, som hon hoppats så ljuft öfverraska, och hvars kärlek skulle gifva sjelfva fängelset klarhet och ljus.
