123
högborna Jungfruns liljehjessa, just i den dal, der vår Nicander så härligt besjungit denna Alpernas drottning, mottog jag den sorgliga underrättelsen om den glödande fosterländske skaldens död. Då såg jag Jungfruns krona blekna och falla. Allt blef så stilla och hemskt högtidligt. En sval nattvind kom från bergen, han hviskade i träden, han hviskade i mitt hjerta, och varma voro de tårar, jag helgade åt den brustna sångarharpan, vid hvars toner vi till sammans, Maria, njutit så mången högtidsstund!
I sällskap med de landsmän, som tillfört mig den sorgliga underrättelsen, återvände jag till det ställe, der jag skulle tillbringa natten; men mitt glada lynne ville icke återkomma, en dyster tungsinthet hvilade öfver hela min själ. Jag hade mottagit det första mörka budet från hemlandet, och det medförde säkert aningar om de andra, hvilka snart väntade mig. Emellertid fortsatte jag mina vandringar, och hade återvunnit hela min naturs glädtighet, då jag ankom till Genève-sjöns härliga stränder, der jag, i det för sin sköna belägenhet så omtalta Lausanne, tänkte hvila ut några dagar. Jag hade från Upsala mottagit ett bref till en professor, bosatt derstädes, lika ryktbar för sina kunskaper som för sin karakter och sitt hjerta. Det var till honom mina bref för september månad skulle sändas från Sverige. Jag gick genast dit. Jag längtade efter haus bekantskap, men ändå mera efter nyheter från fäderneslandet. Professorn mottog mig som en gammal vän, och jag blef genast presenterad för hans fru och dotter: den förra behaglig, med något, som påminner om Johanna; den senare, med tvenne fosterländska undantag, den mest älskvärda och sköna jag sett.
Jag var genast hemma der. Du vet huru jag flyger all vänlighet till mötes, äfven då jag icke är omgifven af annat, och nu, så långt skild från hvarje ömhetsblick, uppreste sig hastigt ett litet Sverige på den tjusande Geenève-stranden.
