Hoppa till innehållet

Sida:Högadals prostgård del II 1884.djvu/128

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

124

I sällskap med professorn, samt ofta med hans fru och den konstälskande Gertrud, besåg jag så väl stadens märkvärdigheter som dess härliga omgifningar.

Tvenne veckor hade nästan förflutit, utan att vare sig bref eller reskamrat anländt (ty Robertson skulle möta mig der). Jag började blifva orolig, kanske icke så mycket öfver den fördröjda tiden, som af oro öfver mitt hjertas älskade och öfver den högre betydelsen i Gertruds vänlighet, hvilken jag nu började tydligt förstå. Jag beslöt derföre att fortsätta resan till Genève, dit jag bad professorn öfversända mitt bref. Alla deras böner voro fruktlösa, ehuru, jag säger det upprigtigt, Maria, jag måste uppbjuda all min kraft att motstå dem.

Dagen före min afresa, hvilken ej var postdag, ankommo med en resande trenne bref, ett från er och tvenne från Gustaf, ehuru poststämpeln utvisade, att det varit trenne veckors tid mellan deras afsändande från W—. Dessa voro då de underrättelser, hvarefter jag så mycket längtat! O, min arma syster, hvad måtte icke ditt hjerta hafva lidit, när mitt var nära att brista! Att veta Gustaf — nej, jag kan icke utsäga detta ord, som jag oupphörligt hör i mitt hjerta. Mitt första beslut var att återvända till Sverige. Jag skulle skaffa honom frihet och rättvisa! Jag meddelade professorn mitt beslut, äfvensom orsaken dertill, och han lyckades, efter många fåfänga försök, att visa mig det öfverilade i min föresats, och att få mig att uppgifva denna tanke. Jag tråkade ännu några dagar i Lausanne; ty jag hade icke tanke för något annat än Gustaf, och den, vid hvilken jag kunde få tala om honom.

Gertruds tilltagande, ehuru qväfda ömhet och föräldrarnes för mig tydliga önskan blef nu åter den häfstång, på hvilken mina krafter reste sig, ehuru det var svårt för den vekhjertade, af sorgen ännu mera försvagade Axel; men han var stark och tackade innerligt Gud, då han för sista gången såg solen sänka sig öfver den täcka staden. Professorn inkom till mig och började tala i det