133
Öfverväldigad af smärta, sjörk hon nästan tröstlös i Marias famn, och den arma Maria hade all möjlig möda att återföra henne till lugn och besinning af pligt och nödvändighet.
— Men att du icke skrifvit till mig, Alma, att underrättelsen om din förlofning skulle förr hinna Lausanne än din hembygd, dina barndomsvänner! — sade Maria, bortkyssande tårarne.
— O, man hade förbjudit mig att skrifva ett ord! O, om du visste hvad jag lidit, att icke för dig få öppna mitt hjerta! men jag måste lyda. Jag var ofta nära att säga pappa, huru jag led; men jag kunde det ej, då jag visste, att pappa var fattig, och då jag genom detta giftermål hoppades mildra hans stora bekymmer; ty mamma sade mig, att baronen och hans mor lofvat göra allt, blott jag blefve hans hustru. Det var stunder, då jag ville för mamma, för hela verlden, säga huru det såg ut i mitt hjerta; men man skulle blott belett vår tysta, knappti ord tillstådda kärlek. Jag hade vunnit intet, blott uppväckt mammas vrede, hvilket skulle gjort pappas lif ännu svårare; och således föresatte jag mig att tiga, att icke förjaga Axel, men att gömma honom för hvarje menskligt öga. Jag har icke handlat stort och kraftfullt, jag vet det; men jag är ännu icke sjutton år, jag är ett blygt och bäfvande barn och hade ingen, till hvilken jag kunde fy.
— På min förlofningsdag, hu, denna rysliga dag, då de påsatte mig denna boja! — tillade hon rysande och betraktade ringen — o, det är blott åtta dagar sedan, mig synas de som en evighet — men hvad var det jag skulle säga? jo, att jag på denna dag, innan jag ännu var fastkedjad vid honom, då skref till dig och till Axel. Här äro de begge brefven, — tillade hon och upptog dem från ett säkert förvaringsrum. Du får här en utförlig beskrifning på allt som tilldragit sig; och till Axel, ack, till honom har jag icke sagt mycket! Jag tillhörde ju nästan en annan! Jag har blott sagt honom farväl och att …
