134
“Natt och dag jag på dig tänker, etc.”
ljöd det nu från de närmaste rummen.
— O Gud, det är Arthur, — utropade Alma, förde den genomvåta näsduken till sina ögon, och tryckte sedan handen hårdt mot hjertat.
I samma ögonblick stod baronen, glad och upprymd framför soffan, och med ett: — ty sin kärlek man ej glömmer, då man älskar såsom jag! — tryckte han med öm häftighet i sina armar den arma flickan, som kände slagen af hans hjerta mot det hjerta, som i sitt heligaste djup gömde en annans bild. Men tack vare kärlek och egenkärlek, en sådan tanke hade ännn aldrig fallit baronen in, och ingen skulle hafva kunnat förmå honom att tro, att den, på hvilken han kastade sina blickar, skulle kunna älska någon annan än honom. Almas nedslagna väsende kallade han barnslighet och blyghet; och såg han någon gång en ännu icke torkad tår i de långa, mörka ögonhåren, så var det ett litet landtligt svärmeri, som snart skulle blåsa bort i stora verlden.
Maria, som icke utan ett slags rysning kunde se Alma i baronens famn, reste sig upp för att gå till Johanna.
— Blif qvar, mamsell Sylvén, — sade baronen med behaglig vänlighet, — och förlåt, att jag icke i er närvaro iakttager den kalla återhållsamhet, som bruket fordrar; men det är ni, som nu så länge frånröfvat mig min fästmös åsyn, och med hennes vänskap, ja nästan dyrkan för er, har jag ju skäl att af er fordra öfverseende.
Alma räckte bedjande handen åt Maria, som åter satte sig.
— Icke går det an att så här draga sig från sällskapet, — sade majorskan, som några minuter derefter inkom i kabinettet.
— Min nådiga mamma! — inföll baronen och kysste artigt den hand, som hon lagt på hans axel.
— Du tror, att med sådant mynt kunna köpa dig min tillåtelse till allt, och i sanning, du är mig för kär
