143
De voro också långa och pinsamma för Axel, som nu hade intagit ett rum så nära intill borgmästarens, att han noga kunde bevaka alla hans steg. Der vandrade han fram och åter under de djupaste själsqval. Han hade lofvat sin far att aldrig förledas till det steg, han nu tagit; och hvartill gagnade det Gustaf? Kunde icke han blifva offret, utan att dermed rena Gustafs namn; och nu tänkte han på all den smärta, som hans död skulle förorsaka de älskade, de nog förut olyckliga. Skulle Brenner falla; vore icke också det utan ändamål för Gustafs frihet? Skulle icke han medtaga den rysliga hemligheten, och skulle Axel kunna lefva sedan ett mord hvilade på hans samvete?
Sådana voro de tankar, som likt demoner sargade Axels själ, och som nästan afpressade henne blodsvett. Den sista timmen nalkades och med honom det mod, den eggelse, som tycktes alldeles öfvergifvit Axel. Gustafs fängelse framstod åter i ökad ryslighet för hans inbillning. Han såg Gustaf i dess mörka djup, blek, förtviflad; han såg Maria qvald, lidande; och hämdens känsla fylde och lifvade åter hans bröst.
Att lindrigt såra Brenner, blef nu hans önskan, i fall denne icke på annat sätt ville erkänna sig brottslig eller öfvervunnen; ty han tviflade ej, att han vore honom öfverlägsen i fäktning.
En half timme innan det utsatta klockslaget begåfvo sig de begge fienderna, stumma och insvepta i sina kappor, åtföljda af Brenners sekundant, en dansk yngling, boende på samma värdshus, till det utsatta stället, der Axels landsman redan före dem infunnit sig.
Platsen utsågs; allt var i ordning och ögonblicket inne. Klingorna blixtrade, korsades och Axel såg, att hans motståndares oskicklighet fordrade hans egen försigtighet, för att icke se honom nedfalla död.
