144
Denna visshet afkylde det sjudande blodet; men Brenaers hånande löje, hans bittra, mördande uttryck om Gustaf retade åter Axels häftiga sinne.
— Bekänn, usling! — ropade Axel, och svärdet ljungade, glömskt af den nyss fattade föresatsen, mot Brenner, hvars vapen, upphöjdt till försvar, af Axel slungades långt bort, nära intill Axels sekundant. — Bekänn, — skrek Axel, — och jag skänker dig ett lif, som i detta ögonblick tillhör mig!
En dödsångest skakade Brenners själ och borttog det djefvulska leende, hvilket dittills hvilat öfver hans anlete. — Bekänn! men dröjer du, så … — Han rigtade svärdsudden mot Brenners bröst.
— Säg, att du är den skyldige, att du är den, som påbördat Werther det brott, du sjelf gjort, och jag kastar svärdet för dina fötter!
— Ja, jag är den skyldige! — svarade Brenner med darrande röst.
— Vill du skriftligt aflägga denna bekännelse, och jag fordrar intet mera af dig? fortfor Axel med djup stämma.
— Ja, jag skall skriftligen bekänna allt; och Werther skall varda fri, ty han är oskyldig.
— Håll ditt löfte, såsom jag håller mitt! — utrovade Axel, och stod i samma ögonblick vapenlös framför sin motståndare, på hvilken han kastade en försonlig blick, hvarefter han vände sig att framkalla sekundanterna för att afhöra Brenners bekännelse; men i samma ögonblick upptog Brenner det vid hans fötter hvilande Axels vapen, och Axel nedföll, genomborrad af sitt eget svärd, sanslös till maken.
— Niding; du vore värdig, att jag stötte detta svärd, rykande af min väns blod, djupt i ditt djefvulska hjerta! — utropade Robertson, som, bäfvande af förskräckelse och raseri, upplyfte mot honom den blodiga klingan; — men lef för att sönderslitas af ett helvetiskt samvetsagg! Jag
