146
hvilket troligen fallit ur Brenners ficka. Andra morgonen kom han först i håg det och visade det för Axel, som bad honom efterse, hvem som skrifvit det.
— Bär det då till honom, — sade Axel, sedan han hört, att dess underskrift var »Lida».
Brenner hade samma natt lemnat staden, utan att någon visste hvart han tagit vägen; och för att visa huru brottet kan förhärda menniskohjertat äfven mot det, som fordom värmde och rörde alla dess fibrer, vilja vi här anföra det upphittade brefvet:
— Det är från sjuksängen, från dödsbädden, som jag ännu en gång skrifver till dig, du min, i glädje, i sorg, i kärlek, i förgätenhet, alltid lika älskade Rolf! Frukta dock ej, att jag skall trötta dig med böner om en ömhet, som aldrig mera kan tillhöra mig, med en kärlek, som du förskjutit, eller med förebråelser för de qgval, till hvilka du dömt din forna Lida! Nej, det är dödsoffret, som knäböjande bönfaller om en nåd, den enda, den sista. Dess uppfyllande skall gifva lugn åt mina sista stunder; dock är det icke derför du skall uppfylla den. Ack, om jag ej visste, att dess uppfyllande är den engel, som åt din dödsstund skall gifva styrka och frid, att det är det, som skall försona dig med himlen, så tro mig, jag hade ännu icke en bön till dig!
Rolf, jag har med tålamod och styrka uthärdat allt, tystnad, glömska, fattigdom, smädelse, förakt; jag har icke klagat. Gud, natten och slutligen en enda hafva sett mina tårar; men för verlden har jag varit lugn, ja stolt. Ack, så länge du än älskade mig, var jag ödmjuk; nu måste den fallna, den förskjutna, höja sig på spillrorna af sin brutna lycka, såsom den sista flamman ur det nedbrunna templet. Allt, hvad du brutit mot mig, o, det kunde jag uthärda; mitt paradis borde blifva min afgrund; den fallna skulle ju jagas derur, tusende gånger genomborrad af det flammande svärdet. Men sedan jag genom ett papper, qvarglömdt af dig, fick den rysliga bekräftelsen på det rykte,
