Sida:Högadals prostgård del II 1884.djvu/151

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

147

för hvars falskhet jag tusende gånger velat våga mitt lif, sedan mitt hjerta måste tro på din vanära, ack, detta hjerta, hvars gud du varit! sedan, Rolf, kunde jag ej lefva, sedan måste jag dö! Men jag kan icke dö förr, än jag vet, att du skaffat oskulden rätt, att du aftorkat den lidande dygdens tårar.

Rolf, Rolf! det har kostat mig mycket att kunna tänka på denna Maria, som fråntagit mig ditt hjerta; men nu kan jag det, nu, sedan jag gråtit så mycket, lidit så mycket, bedt så mycket. Nu kan jag tänka på allt; det är endast en tanke, jag icke kan uthärda, den att tänka mig himlen utan dig! O, Gud, förlåt mig! men då … Nej, nej, jag vågar ej uttala det! O, kom dit, du älskade, tillbedde! Der skall du åter älska mig som fordom, då du ej kunde neka mig något, då du svor så heligt att lefva och dö för mig; ty der står jag åter i den skära, rena oskuldsskruden. Der uppstår vår kärlek ny och heliggjord i den korsfästes blod och i vår Amandas, den för den högstes tron knäfallande engelns böner. Och nu, du hör mig ju? Du kan ju icke neka en döendes sista bön? O, på denna böns uppfyllan, glöm icke det, beror kan hända evigheten! Återgif Gustaf åt Maria! O, mins du icke, huru ljuft kärlekens lif är? Mins du icke … dock, jag får ej tala derom. Återgif dig sjelf åt dygden, åt samvetet, åt Guds fordringar! Mins du icke huru ljuft lifvet var, då mina böner och samvetsfriden smekte dig till ljuf hvila?

Sedan jag nu skrifvit detta, står du åter ren och värdig Guds och alla godas kärlek för min själ, sådan som du alltid stod der. O, nu blir det ljuft att dö, ljuft att höra vår Amandas oskuldsfulla läppar välsigna en välsignad far, ljuft för mig att döende tänka:

Får jag ej dö till vännens hjerta sluten,
Fins ej för mig på jorden något hopp,
Mitt öga än i yttersta minuten
Skall slocknande sin kärlek söka opp!”