154
brefvet låg jemnt framme; men dä kan inte Lotta heller, så fin ho ä. I förrgår qväll ba han Lotta ge sig en lita låda, och så skulle vi gå ut, sa han. En lita stund derefter ringde han, och då låg han så stilla, när jag kom in; men så begynte svåra plågor, som räckte hela natta och hela dan. Så skickade herr Edvard ätter en doktor, så han inte visste å't. Mot qvällen talte han länge mä herr Edvard, som sen gick in i sin kammare. Lotta och ja satt inne hos'en; frun låg sjuk mä i ett annat rum, och mamsell sprang som en galning.
— Rätt som vi satt, skrek han te, spände ut öga, och så va dä förbi. Ja ba Gud vara hans själ nådi, och så sprang ja in te herr Edvard, som satt å skref, för Lotta ho höll mä på å dö, så rädd vatt ho. Som ett väder sprang han in te fadern. Han kände på pulsen, den sto stilla. Så sto han länge ve sänga; men herre Gud, så olika mot när herr Gustaf sto ve sin mors dödssäng! Rätt som han sto, skrek han te och fick tag i ett litet papper. »Vet du hvar ifrån dä här kommit?» skrek han te och stirra på Lotta, så dä va fasligt. »Nej, ja vet inte!» svarte Lotta. »Du ska vetat!» röt han te. »Har du inte gifvit min far något?» »Bara en låda, som han befalte mej», svarte Lotta och vardt blek som ett lik. »Jesus Guds son!» ropte han och slog begge händerna för panna. Nu försto jag allt i hop, och mina grå hår reste sej på mitt gamla hufvud. I däsamma öppnades dörra och doktorn steg in. Herr Edvard gick mot'en; men jag såg, att bena inte ville följa mä. Lotta och ja gick ut. Lotta gick te frun, och ja gick in i herr Edvards kammare, för Lotta ha burit min nyckel dit bland di andra nyckla. Nu fick ja se på bolet däsamma brefvet, som ja så mycket önskat te rå om, och ett som herr Edvard höll på att skrifva. »Ska ja ta't eller inte ta't?» tänkte ja och la hanna på bolet; men den gamla ärliga hanna började darra, och jag drog bort na. »Herr Gustafs frihet ligger kanske der!» sa dä inom mej, och då vardt hanna stark, fast hjertat
