155
bultade, och ja ba så innerligt Gud förlåta mej, om dä va synd. Också gick jag strax te stan, och kom hit midt i natta; ty ja va rädd, att herr Edvard skulle ta pappera från mej, om han sakna dem.
— Och dessa papper, Anna, hvar äro de? — utropade Gustaf, och en häftig storm genomrasade hans ådror.
— Hvar skulle di vara annat än i min kjolsäck? — svarade gumman och upptog de sammanvikna papperen.
Nu var det Gustafs hand som darrade så, att gamla Anna måste uppveckla dem.
Gustaf läste, och de själfulla dragen vexlade af de mest häftiga och våldsamma förändringar, som kanske någonsin afspeglats på ett menskligt ansigte.
— Anna! Anna! — utbrast han slutligen och kastade, nästan badande i tårar, båda sina armar omkring den gamlas hals, och i ett slags yrsel af outsägliga känslor och själsbäfningar tryckte han henne länge och krampaktigt till sitt hjerta.
