169
på Axel, på Alma, på Gustaf, på sig sjelf, och frågade i sitt hjerta, om kärleken, detta salighetens löftesbref, alltid här nere måste underskrifvas med förlust af sällhet och lugn.
Sedan hon länge, fördjupad i dessa tankar, sett huru falaskan allt mer och mer lade sig öfver de bleknade kolen, gick hon fram till fönstret. Nu först märkte hon fullmånen, hvars silfverstrålar glänste öfver den snöhvita jorden. Hon hade ända dittills icke märkt, att hela det lilla rummet var öfvergjutet af hans skimmer.
— O, så får jag dock möta dig der uppe! — suckade Maria och blickade upp mot månen i detta andliga åskådande, med hvilket kärleken skådar upp mot de klara himlaljusen, i synnerhet månen, denna alla älskandes ljusa mötesö-
— Herre Gud, mamsell, nu är det mer främmande här! — ropade pigan, som helt modfäld inkom med den ledsamma underrättelsen.
Det störande budet lösslet Maria från den saliga illusionen, och åter nedkommen. på den midt i månljuset mörka jorden, frågade hon hvem det vore.
— En lång herre, jag vet ej mera; ty då jag tyckte att det mullrade på gålen, så titta jag ut, och då hoppa han ner ur kärra midt för porten, och så ba jag Stina föra in'en i salen, och jag sprang opp, för att tala om'et för mamsell!
— Jag kan gerna säga, att mamsell inte mår bra, så slipper mamsell gå ner, — fortfor pigan, som såg Marias ledsnad.
— Nej, nej, kära Lotta, gå du ner och sätt på té; jag kommer strax efter, — sade Maria, fullt återkommande till den stränga fordringsegaren verkligheten, ehuru hon ändå icke kunde förmå sig att genast gå ned för att mottaga den främmande.
— Ho ska fälle göra sig lite fin, — tänkte Lotta och igemläste dörren. O, huru bedrog hon sig icke! Maria
