Sida:Högadals prostgård del II 1884.djvu/174

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

170

stod orörlig, med fullkomlig glömska af den främmande; ty hennes öga hade fallit på Gustafs bild, hvilken i den ljufva månskensglansen tycktes beskåda Maria.

Ett svagt buller störde hennes drömmar och påminte henne åter om den resande, som nu för hennes inbillning icke kunde vara någon annan än en lång inspektor, som fadern länge väntat.

Steg hördes, närmade sig, nyckeln vreds omkring, dörren öppnades, och Maria såg redan den långa figuren, men icke han, utan — Gustaf, den älskade, den ende, stod i kärlekens högsta förklaring för den yrvakna, glädjerusiga Maria, som med ett: — Gustaf! sjönk nästan vanmägtig till det trogna, lycksaliga hjertat.

En flik af salighetens stjernsömmade förlåt uppgick för de älskande, som kände, att ett enda ögonblick kan ersätta tusende; men han uppgick endast för dem, och det är förgäfves, att vi söka uppfånga någon af de strålar, de toner, hvilka i oändlighet omgöto deras gjälar.