172
Vid kaffebordet voro de lyckliga samlade, och den, som der beskådat dem, skulle trott, att ungdoms- och skönhetsguden vidrört dem med sin trollstaf. På prostens klara, höga panna tycktes hvarje skrynkla jemnad och i ögat strålade ungdom och fröjd. Prostinnan skulle, åtminstone på litet afstånd, kunna passera för en efter en mångårig förlofning nygift fru, med rosor på kinden och ett slags underbar glädje i blick och väsende. Från Maria hade hvarje spår försvunnit af de fyra långa genomgråtna, genomsuckade höstmånaderna. Öfver hela den älskliga gestalten hvilade en himmelsk vårglans, och aldrig hade hennes skönhet synts så klar, så rörande. Och Gustaf — hvem kunde se, att han så länge andats fängelsets tunga sollösa luft, att hans öga der så ofta nästan slocknat i modlöshetens dimma, att den högväxte ynglingen der så mången gång sammanfallit, nedtryckt af lidandets tunga band, att kinden der bleknat och infallit? Hvem, om icke den, som, invigd i hjertats och lidandets hemlighet, förstod att det var känslan af djupa, öfverståndna qval, hvilka så öfverstrålade sorgens intryckta vittnesbörd?
— Af allt, som du i natt berättade mig, vet jag ändå ingenting redigt, mer än att du är fri och att Axel varit orsaken till din frihet, — sade prostinnan — och ehuru jag icke behöfver veta mera för min sällhet, så vore det dock roligt att veta allt, — tillade hon, med en moderlig blick på Gustaf.
— Det är icke Axel ensam, mamma lilla, utan äfven den gamla Anna, dessa båda Gustafs varmaste vänner, som hafva varit orsaken till hans räddning, — invände Maria innerligt.
— Ja, dessa nu mera mitt lifs äldsta och, med ett undantag, varmaste vänner, — svarade Gustaf, med en talande blick på Maria, — voro de englar, som öppnade mitt fängelse, — och så upprepades det, som han om natten meddelat Marias föräldrar.
