173
Brefvet, som Gustaf mottagit af Anna och som den gamla med så mycken sjelfförebråelse tagit ur Brenners rum, innehöll frågor rörande Gustaf, hvilka tillräckligt bevisade Brenners brottslighet och tillika en förberedelse på upptäckten deraf, ehuru denna var otydligt angifven och tycktes jäfvad af många hans uttryck.
— Ofta förbannar jag den stund, då svartsjukan och hämden i min själ tände denna glödande mina, hvars söndersprängande der inkastat afgrundsflammor, — skref han bland annat; — ty, Edvard, ehuru icke eljest samvetgrann, så lider jag dock stundom qval, mot hvilka Gustafs lidande är ett intet. O, sådana stunder har jag ofta varit färdig att upptäcka allt, att resa till Amerika med vissheten att veta Werther fri; men skulle icke denna frihet föra till Marias famn? Der skulle han dricka den salighet, han frånröfvat mig! Han skulle frossa i himlen, medan jag i afgrunden icke finge en droppe, med hvilken jag kunde stilla min brinnande törst. Nej, nej! Han må sitta der i mörker, i förtviflan, till dess Maria gråtit ut — då må han återfå sin frihet, då jorden icke är honom annat än en grafplats, ett större, men mörkare och rysligare fängelse. Till dess må samvetets sjudande blyflod droppvis falla ned i mitt hjerta; den bränner ej så, som Gustafs sällhet skulle göra det! Så har jag tänkt, så har jag handlat, och ändå — men ni få tids nog veta det. Ödet var starkare än min vilja. Jag kan aldrig mera återkomma till mitt fädernesland, och det gör mig det samma. Der fins ingen, som vill eller kan göra mig lifvet ljuft. Det är en enda, hvars minne jag aldrig kan förjaga. Hon står ofta som en blodig vålnad för min själ; men allt måste uppoffras för svartsjukans och hämdens stora, förfärliga tanke. Bäst hade varit, att ingen haft del af hvad jag gjorde; men min oförsigtighet upptäckte allt för er och för henne, och nu kan det ej hjelpas.
Det af Edvard började brefvet var en beskrifning på det mångfaldiga elände, i hvilket de alla voro fördjupade.
