Hoppa till innehållet

Sida:Högadals prostgård del II 1884.djvu/183

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

179

med oupphörliga berättelser om hans älskvärdhet, hans skönhet, hans slägtingars börd och rikedom och den lysande framtid, som väntade Alma. Hon tycktes icke hafva aning om den arma flickans smärta, icke öga för den förändring hon undergått. Hon talade blott om de nöjen, som väntade henne i hufvudstaden, dit de ärnade sig. Majoren deremot såg ofta med djupt bekymmer på det älskade barnet. Ofta var han hos henne, öm och kärleksfull, och då uppklarnade alltid hennes öga, då logo alltid hennes läppar.

— Har du nyligen haft bref från Axel? — frågade Alma sakta, då hon, under de yrande polskornas stoj, med Maria dragit sig undan i en liten kammare innanför dansrummet.

På Marias nekande svar fortfor Alma: — Jag får aldrig mera se Axel! Ack, nej; ty man kan ej lefva länge med en så djupt instängd smärta. Ack, Maria, du vet icke hvad det är att oupphörligt lefva i strid mellan pligt och kärlek, att icke finna i hjertat annat än den älskade, men förbjudna bilden, att icke en gång kunna högakta den, som skulle bo der inne. Men göm det, göm det, du goda, lyckliga Maria! — tillade hon, och klara tårar neddroppade på Marias axel.

Gustaf inkom i det samma och sade, att kronan skulle dansas af bruden.

Maria lossade kronans gyllne länkar, en näsduk bands för brudens ögon, alla flickorna togo i ring, musiken klingade lifligare än förut. Bruden höjde obemärkt på bindeln och jagade lik en hind efter den kringsväfvande blomsterkedjan; den stannade, och på Marias hufvud blänkte nu den strålande kronan.

— Sådan är min brud! — tänkte den hänryckte Gustaf, medan Maria, skön och rodnande, kringfördes af den jublande bruden.

Söta hennes nåd, brudfrämman går alltid först, — sade brudens mor försonande till majorskan, hvilken högt