180
gaf sitt missnöje till känna, att man förbigått Alma; och snart skimrade kronan i Almas mörka lockar, skönt som fullmånen i en midnatt. En ljuf rodnad hade uppstigit på kinden, och med en graces hela tjusande behag strålade hon i den högburna kronan; men hastigt tycktes det, att lifvets färg vek från hennes kinder, hon vacklade, och man skulle hafva trott, att det var dödens snöbleka, men himmelskt sköna brud, som vanmägtig föll i den lefnadsfriskas armar.
— Sådan är följden, då man utsätter sig för trängsel, drag, polskor och galenskaper i en bondstuga! — utbrast majorskan, som stod framför den nu litet återhemtade Alma.
— Fröken Alma, ho bär då aldrig mera lefvande någon krona! — ljöd det, likt ljudet af en dödsklocka, kring rummet.
