187
Nu omtalade brukspatronen sin resa till Ekdala och den rysliga belägenhet, i hvilken så väl stället som dess invånare befunnit sig.
Tillgångarne voro icke på långt när tillräckliga till skulden, så mycket mera som man upptäckt en mängd falska borgensförbindelser. Enkan och hennes ogifta dotter voro redan inflyttade till W—, der de ärnade öppna en småbarnsskola. Stället var köpt för att genast tillträdas, och Lemner utbad sig att tills vidare få förvalta det för att sedan i bättre skick kunna lemna det till de nygifta.
Från gamla Anna framförde han hjertliga helsningar. Han hade varit hos henne, och den goda gumman hade gjutit glädjetårar, då hon fått veta att Ekdala vore i hans hand. — Hvad skall hon då göra, när hon ser det vara i »sin käre unge herres», som hon kallar dig? — tillade Lemner till Gustaf.
Detta allt och mycket mera omtalade brukspatronen; men han förteg dock, huru han i all sköns hemlighet gifvit den arma enkan en icke obetydlig hjelp, huru han försett Anna med allt, som kunde, och mycket, som icke kunde behöfvas, samt att han lemnat Ekdala med det nästan utsvultna folkets välsignelser och tacksamhet.
— Ja, nog har Johanna förbjudit mig, — sade Lemner, då han med den stora mandarinen, garnerad med prostinnans bästa tébröd, satt eller nästan låg utsträckt i ett soffhörn; — men jag tar skammen på mig och anhåller, att herrskapet äter middag hos oss i morgon.
Saken uppgjordes, och efter en glad, treflig qväll, i hvilken Ekdala lyste som ett skimrande féslott, och brukspatronen som dess goda ande, åtskildes det lilla sällskapet.
