188
Nittonde kapitlet.
Vi vilja nu återvända till Axel, och förflytta oss derför till baka till den stund, vi lemnade honom sjuk och sårad på ett värdshus i Heidelberg.
Nästan utan medvetande tillbragte han de första dagarne; och ehuru läkaren genast förklarat honom utan all fara, kämpade dock ungdomen och kraften en svår kamp, förorsakad genom den stora blodförlusten och den våldsamma feber, som snart angrep honom.
Sedan han med nästan öfvernaturlig styrka ombestyrt brefvets uppsättande och afsändande till Sverige, öfvergaf honom all redighet, och under flera dagar vexlade hans tillstånd mellan en döendes vanmagt och en häftig yrsel, i hvilken hans själs och minnes sorgliga fantasier framstodo i ett osammanhängande språk, hvaruti knappt något mera var tydligt, än namnen Gustaf och Brenner.
Sedan hans tillstånd blifvit lugnare, och han var i stånd att njuta den stillhet och hvila, han så väl behöfde, hindrades han nästan oupphörligt derifrån genom det stojande buller, hvilket beständigt omgaf hans sjukrum, och hvilket läkaren ansåg i hög grad skadligt och motverkande hans tillfrisknande. Doktorn gjorde derför allt, för att skaffa honom ett mera passande ställe, dit han ville låta föra honom, så fort hans tillstånd tilläte det.
