205
— Stackars min lilla Alma! — sade fadern smekande och förde de små mjuka händerna till sina läppar. — Men det är icke derför du gråter, — tillade han med ömhet, i det han kysste och åter kysste de brännande fingrarne. — Du får icke bedraga mitt hjerta; det är din far, din bäste vän, som beder dig derom.
Alma kämpade. Hon ville icke bedröfva den gode fadern, hon ville gömma sin smärta; men hans ömhet hade alldeles upplöst henne, och de äfven nu fullt upplösta tårarne droppade varma och rika ned mot faderns bröst, mot hvilket Almas hufvud stilla nedsjunkit.
— Du lider, Alma? — återtog fadern, efter några ögonblicks tystnad. — Det är icke först nu jag märker det; men jag har icke haft tillfälle, kanske icke heller mod, att fråga dig om orsaken, ty han är mig ändå tydlig. Du är ej nöjd med din förlofning, med din fästman; du vill …
— O, jag vill vara det! Jag skall blifva det! — snyftade Alma.
— Ännu en gång, bedrag ej mitt hjerta, tala sanning! Säg, att du aldrig varit, aldrig kan blifva det, och vid kärleken till dig, denna mitt hjertas varmaste känsla, du skall blifva fri.
— Fri! — utropade Alma, och en glädjens stråle frambröt skön ur tårdimman.
— Ja, allt må sedan gå hur som helst; men fri skall du blifva. Min ljufva Alma skall ännu le och uppblomstra. Innan i morgon afton skall du ej längre bära den boja, som hotar att mörda både din glädje och ditt lif.
— Nej, för Guds skull! — utbrast Alma och lindade sina båda armar om faderns hals. — Icke skall jag lösa de band, som fästa mig vid Arthur! Och de kunna ändå kanske lösas, men aldrig af mig.
— Hvad vill du säga dermed? — afbröt henne fadern. — Han skall aldrig lösa dem.
