204
spetsarne, och skulle säkert förvandlat hela hennes yttre varelse till en låga, om icke Alma utsläckt vådelden i sin början.
Nu blef allarm, ringning och bannor, hvilka i häftiga ordalag utdelades till Alma och kammarjungfrun, som varit orsaken till den olyckliga händelsen, det fasliga missödet, att antingen vara tvungen att byta om klädning, då denna var gjord för dagen, eller ock att afsprätta de svedda fragmenterna och hafva klädningen utan garnering, ehuru garneringar nu voro så moderna. Det första förslaget måste antagas; ty sjelfva klädningen hade vid närmare undersökning icke heller undsluppit lågorna.
Almas händer hade dock de känbaraste märkena efter eldsvådan, ehuru ingen tänkte derpå, och hon, endast sysselsatt att lugna och hjelpa mamma, icke låtsade derom.
Sedan nu majorskans omklädnad var börjad, aflägsnade sig Alma för att i sin kammare litet vårda de svidande fingrarne; men inkommen dit, nedsjönk hon tankfull i soffan och tryckte handen hårdt mot hjertat, liksom för att förbinda dess svidande sår, från hvilket orden: »promotionsbalen» afryckt den lösa förbindningen.
Majoren inträdde. Alma spratt till; hon ville ej, att fadern skulle se de tårar, som nu smugit sig ur hjertat i ögat.
— Hvad fattas dig, mitt goda barn? — frågade fadern ömt.
— Intet, pappa! — svarade hon och 1og kärleksfullt under de fallande tårarne.
— Intet? Och du gråter!
— Jag har bränt mig, — svarade hon barnsligt och framräckte de röda fingrarne, i det hon omtalade händelsen.
