207
De främmande äro här! — ropade betjenten och instörtade häftigt i rummet.
Far och dotter uppstego, Alma, som det syntes, glad; men öfver majorens anlete hvilade ett djupt bekymmer, på en gång mildradt och ökadt genom den ömhet, med hvilken han ännu ett ögonblick betraktade den hulda dottern.
— Han skall ej mera säga: — min stackars Alma! suckade den goda flickan. — Han skall ej se min smärta; han är nog olycklig ändå. Här skall jag gömma henne! — fortfor hon och lade handen hårdt mot hjertat. — Hit kan blott den himmelske faderns blick tränga, och han, som är så god, han skall vinka mig upp till sig, till stjernorna, när ingen dagrand mera upplyser jordens mörker!
— Din andra mamma är kommen, syster lilla! — ropade unge bror Otto. — Men så du ser ut! — tillade han och förde Alma för spegeln. — Tänk om mamma fått se det, då — han höjde sitt lilla finger, och Alma, som nu såg, att Otto hade rätt, ordnade lockar och blommor, och gick att mottaga sin svärmor.
— Är Arthur redan här? — frågade Alma, sedan hon gladt och vördnadsfullt helsat friherrinnan, som var ett långt, behagligt fruntimmer, med artigt väsende och vårdad klädsel; hon älskade mycket sin son och derför äfven Alma, ehuru hon önskat honom ett rikare parti.
— Icke ännu, min söta Alma; men han skall snart vara det. Han har varit borta till middagen; och som han visste, att jag till mina vänner gerna far så tidigt, att jag slipper trängas i tamburen, så bad han mig att icke vänta på sig.
— Hvad vår Alma är charmant i afton! — fortfor friherrinnan, vänd till majorskan, som med ombytt klädning och med salongmin satt nära friherrinnan i den svällande emman och försäkrade, att ingen högre
