Sida:Högadals prostgård del II 1884.djvu/212

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

208

sällhet fans för henne, än att höra Almas lof från friherrinnans läppar.

— Nå, klär icke den enkla girlanden henne väl; och är hon icke i synnerhet i afton mycket lik …

Meningen slutades i mottagningar och nigningar; ty i samma ögonblick inträdde flera af gästerna i salongen.

Alma var glad, uppmärksam, och det hviskades i alla herrgrupper, att hon aldrig varit så vacker. Fadern såg ömt på sin Alma, och den faderliga stoltheten utträngde nästan det faderliga bekymret.

Alla voro komna, äfven de, som satte en ära i att komma senast; endast en fattades ännu, fästmannen. Friherrinnan, som i det längsta försökt ursäkta sin son, påhittade alla möjliga och omöjliga hinder, men hade svårt att dölja sin egen oro. Majorskan var stött, och trakterade den arma modern då och då med en liten sarkasm, tagen ur det stora förrådet.

Dansen, länge uppskjuten, måste nu börjas, sedan en betjent anländt med den underrättelsen, att baronen ännu icke hemkommit för att kläda om sig.

Det var med en underlig känsla Alma nu såg alla trängas omkring henne för att få första dansen, eljest alltid förbehållen af fästmannen. Hon kände sig liksom vore hon åter fri; men det var ju endast en ögonblicklig frihet, hvilken förorsakat så väl henne som mången annan mycken oro, och denna tanke fråntog friheten sitt behag.

Polonäsen var börjad. Alma dansade den med en grefve P—, en af de många, som gerna omgaf Alma, och hvilken mången gång uppväckt en ögonblicklig svartsjuka i Arthurs själ.

Midt under dansen inträdde baronen. Det låg något på en gång upprymdt och förvirradt i hans utseende.

— Är dansen redan börjad! — utropade han, efter en hastig helsning på majorskan, som från promenaden med en förtörnad blick tänkte förkrossa honom.