210
— Var nu god och glad, min Arthur, — hviskade Alma bevekande, då hon räckte honom handen, den han, liksom glömsk af hvad som nyss händt, ömt tryckte till sina läppar, och var nära att i häftig förtjusning omfamna Almas lif, om hon icke med vänligt allvar hade hindrat det.
Majoren hade till all lycka icke varit närvarande vid baronens ankomst och det uppträde, hvilket utgjorde sällskapets hufvudämne; och då han inkom, var Arthur om icke sig lik, dock icke mycket olik.
— Han har druckit litet! — tänkte majoren, och hans öga uppsökte Alma, hvilken var sysselsatt att genom fördubblad ömhet mildra den smärta, som Arthurs uppförande förorsakat friherrinnan.
— Du är en engel, Alma, — hviskade friherrinnan, rörd ända in i själen, och tryckte moderligt den ännu svidande handen.
Emellertid fortgick balen, lifvad och lysande, och sällan såg man en rikare samling af vackra flickor och lysande uniformer. Alma var dock balens stjerna. Mera strålande hade hon aldrig synts; ty hon syntes gladare än någonsin. Ingen märkte den onaturliga spänningen i denna glädje, samt till och med de, som kallat henne: — »l'humble violette», — kallade henne nu: — »la rose brillante».
Grefve P— var mörk i hågen. Alma märkte det, och genast stod hon vid hans sida. Hon lyckades skingra skuggorna, kanske mest derigenom, att hon lofvade honom den nästa, genom ett vilsetag, lediga valsen. Baronen och grefven voro kända som hufvudstadens skickligaste valsörer, och de gjorde rättvisa åt detta rykte. Skön och lätt sväfvade nu Alma i valsens hvirflar med den för ögonblicket lycklige grefven, hvilken dock var måttlig i sin lycka; ty han hade hört, att Alma var förbjuden att valsa länge, och häftigt, och förde henne derför alltid, ehuru påkogtande det än var, efter tvenne hvarf till baka till den stående gruppen.
