211
Baronens ögon flammade, och hade icke majoren, som nu blifvit underrättad om hans uppträdande, genom samtal fasthållit honom, skulle han visst vildt rusat på grefven och ryckt Alma ur valsen. Alma försökte le; men den blick, hvarmed baronen mötte hennes, bytte löjet i en ofrivillig suck.
— Det var en ljuf vals, icke sant, Alma? — frågade han henne ironiskt, då hon återfördes af grefven till sin plats.
— Nu vet jag hvarför svåger Arthur är så ond och ledgen i qväll, — sade Otto till Alma med en röst, som tillkännagaf en hemlighet, sedan han ändtligen, genom böner och ryckningar i klädningen, lyckats få henne in i ett kabinett. — En sådan stor olycka, stackars Arthur!
— Vet du något illa, som händt honom, så, i Guds namn, säg mig det! — utbrast Alma med liflig oro.
— Ja, men du blir så ledsen.
— Ja, om du icke säger det!
— Nåväl, då, men du skall tiga!
— Ja, ja, men tala fort! Någon kan komma!
— Ja, men du skall ej darra, syster lilla! Jo, ser du, jag hade krupit upp i hörnet på pappas soffa, ty jag blef så sömnig i salen. Då kom någon in och pratade så hårdt, så att jag blef vaken igen; men jag skämdes; och derför låg jag stilla. Då kastade sig någon ned i soffan, just som Arthur plär göra, och svor i det samma, och då kände jag igen, att det var Arthur. Då började en annan, den der löjtnanten, som jemt går med honom på bron, att banna Arthur, och sade, att han burit sig dumt åt mot dig, och att han vore full; men då svarade Arthur, att det vore en så — jag törs icke svära — förarglig dag, och att han förlorat, du kan aldrig gissa, jo, tvåtusen riksdaler, och att han icke hade penningar förr än han fick köra sin mamma att skrifva på igen! Hör, du, hvad betyder skrifva på? Men du är så ledsen, Alma! Det får du icke vara. Han får nog pennin-
