212
gar, bara tant skrifver på; ja så vet jag icke mera, ty pappa kom och bad dem komma ut och dansa eller dricka, tror jag.
Alma var blek; hon hade släppt Ottos händer, dem hon hållit, och stödde nu hufvudet mot sin ena hand. Den lille brodern strök smekande hennes kinder och panna.
— Vill min lille Otto lofva mig en sak? — frågade nu Alma, som åter vunnit seger öfver sig sjelf.
— Ja, dig vill jag lofva allt!
— Men skall du också hålla det?
— Ja, söta, söta Alma!
— Du skall icke omtala för någon hvad du nu sagt mig. Då gör du orätt, gör synd, och det vill icke min lille Otto; ty det man på sådant sätt får veta, skall man gömma lika väl, som om man fått veta det i förtroende och lofvat att tiga!
— Ja, det skall jag; men då har jag redan gjort synd.
— Du visste icke, att det var orätt, när du omtalade det för mig.
— Och icke heller när jag talte om det för Harald.
— Vet äfven Harald det? — frågade Alma bäfvande.
— Din fästman är just ett svin, Alma! — ljöd det i samma ögonblick i Almas öra, och Harald stod, som en liten uppretad krigshjelte, framför systern.
Nu måste Alma bedja, hota, föreställa, men Harald, så olik Otto, lofvade icke tystnad, utan upprepade oupphörligt sitt vittnesbörd, med många tillägg, ända tills baronen inträdde för att hemta Alma till en lofvad vals. Han var ännu ej fullt glad, och Alma, huru var väl hon till mods? »Väl», skulle en hvar sagt, som sett, med hvilken ömhet hon sökte framlocka baronens glädje.
