Hoppa till innehållet

Sida:Högadals prostgård del II 1884.djvu/218

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

214

de förstummade åskådarne, och tröstlös kastade sig öfver den afdånade flickan,

Alma uppslog ändtligen ögat. Hon stirrade litet omkring sig, men strök sedan sakta faderns hand.

— Hvar är Arthur? — frågade hon, liksom redande sitt minne.

Baronen böjde sig djupt ned och kysste ordlös och djupt ångrande den tryckande handen.

— Söte, gode Arthur! — stammade hon och fäste på honom en blick, den ömmaste han någonsin fått från hennes öga.

Varma tårar droppade ur Arthurs ögon ner på Almas bröst, under det upprigtigaste: »förlåt!» som kanske kommit ur hans hjerta.

Majoren ville efterskicka läkare; men Alma reste sig, försäkrade, att hon mådde nästan fullkomligt väl, och gjorde allt att återlifva glädje och dans, i hvilken senare hon dock icke mera kunde deltaga; men glädjen var störd, och genast efter supén aflägsnade sig gästerna, med ett djupt intryck af den lysande, så mycket omtalta balen hos major Liljenstedts.

Inkommen i sin kammare, framtog Alma ur en liten låda några bleknade blad, omvirade af vissnade minnesblommor.

— O, det är länge sedan jag såg er! — suckade hon och förde med kärlekens tårblick de dyra relikerna till sina läppar. — Icke borde jag i afton återse er, då jag så heligt lofvat Gud och mig sjelf att förjaga alla minnen ur min själ. Men förlåt mig, du, som ensam sett, att segern i afton varit svårare än någonsin! — tillade hon och sammanknäppte sina händer, mellan hvilka hon dock inneslöt det, hvarmed hon tyckte sig hafva syndat, och som var blad ur Axels lagerkrans, omlindade af de blå blommor, han gifvit henne i det oförgätliga ögonblicket på Himmelstalund.