216
Tjuguförsta kapitlet.
Det var vår. Himmel och jord spelade så skönt, med alla lifvets strålar i hvar andra. — Den klara Neckarflodens kastanjeprydda stränder stodo nu, de första dagarne af april, i mildare grönska och rikare blommor än våra svenska lunder, uppvärmda af den lifgifvande majsolen. Axel hade ännu icke lemnat Heidelberg, men stod färdig att göra det; ty hans aning hade ej bedragit honom. Gustafs bref hade för honom varit ett underbart lifselexir, som genomspelat hans ådror. Hans senare tillfrisknande hade således varit hastigt; ty Axel kände sig försonad med lifvet, kände sig åter vilja tillhöra det. Väl kände han ock med djup smärta, att det förlorat sin rosenglans, de varmaste lifsflägtarne, och det fans ännu ögonblick, då denna tanke fördystrade hans blick.
Axel hade, sedan han åter från sin dvala vaknat till lif och handling, beslutat att återvända hem. Dock underhandlade han ännu med sitt hjerta, ehuru han, icke förstående att det vore svaghet, ansåg det bevisa styrka att, innan Alma tillhörde en annan, ännu en gång återse henne. Han ville derföre, så fort hans helsa tillät det, återvända till fäderneslandet för att se Alma bära brudkransen.
Nu var dock detta beslut förändradt genom de
