222
tid en barmhertig samarit. — Detta har äfven varit fallet med Richard. Men tack, Otilia, tack för det varma deltagande, du visat din barndomsvän! Jag trodde knappt, att du nu, i din djupa hjertesorg, skulle hafva en tanke för honom.
— Ack, tro mig, moster, jag tänker mera på honom nu än förut — och dessa tankar äro nära att förkrossa mig.
— Du har ju intet att förebrå dig? — intet löfte binder dig.
— Nej! men, moster, sedan jag nu vet hvad kärlek — en obesvarad kärlek är — har mycket blifvit mig klart, som fordom varit mig dunkelt — jag förstår nu det ädla, försakande och högsinnade i Richards uppförande, och de ord han i afskedsstunden stälde till mig, genljuda ofta i min oroligt bäfvande själ!
När jag kommer till baka, Gertrud, huru är det då? — — Skall du då ännu vara dig lik? — Skall ingen vara dig kärare? Sådana frågor, hvars rätta betydelse jag först nu fattat. Hvem skule vara mig kärare? — — Ack, jag skall springa i din famn och under glädjetårar ropa ditt namn! Detta var mitt svar!
Tänk, moster, hvilken mened, hvilka falska löften! — Löften, som jag icke kan uppfylla — och ändå är Richard mig så kär.
— Oroa dig icke öfver detta, mitt goda barn! Richard skall aldrig på dig ställa en orättvis fordran — aldrig anklaga dig för den kärlek, du omedvetet uppväckt i hans själ. Stark i Gud skall han med tålamod och manlig kraft dricka den kalk, som väntar honom. Han skall hvarken fordra eller klaga. Jag känner min son!
— Men låtom oss nu tala om vår käre främling!
Det var ett ögonblicks tystnad.
— Han är väl ännu icke återkommen? — frågade slutligen Gertrud, nästan hviskande.
— Nej, ännu icke; han kan först om ett par timmar vara det.
