Sida:Högadals prostgård del II 1884.djvu/227

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

223

— Ja, men det är ej säkert. Gå derför in; han kunde eljes söka moster och öfverraska oss här, och då — Gertrud tystnade några ögonblick, men fortfor sedan: — O, det gifves stunder, då jag glömmer, att en annan uppfyller hans själ, att han förskjutit mitt hjerta, eller jag mins det, men ville ändå falla ner för hans fötter och bedja honom om en blick, och sedan — sedan vill jag dö. Man säger, att en försmådd kärlek icke varar länge, att stoltheten gjuter sitt gift i såret. O, den, som rätt älskar, känner icke stolthet, känner blott stolthet i kärlek. Icke är det stolthet, nej, det är blyghet, den medfödda qvinligheten, den enda känsla, som kärleken icke kan besegra, som afhåller mig från att se honom, att bedja honom en gång lägga sin hand på det sjuka hjertat!

Nu började fru Hertzner att genom böner och föreställningar försöka lugna den arma flickan.

— O, jag är ju alltid lugn! Låt mig blott i dag, i morgon få klaga. Förneka mig det ej, du, som varit så god mot mig. Tala ej tröst i dag, icke i morgon, kanske icke en gång dagen derefter; men … — Gertrud tystnade, men hon snyftade högt.

— Gå nu in! — återtog hon sedan med säkrare röst. — Du skall ej förlora ett ögonblick af dessa sista stunder, du lyckliga, som får vara med honom, se honom, höra honom! Men mins, att du sedan skall säga mig hvarje ord! Gå nu, — bad hon ännu en gång, — och glöm icke ditt löfte att föra honom ut i trädgården, så att jag ännu en gång måtte genom fönstret få se honom.

Hvad kände, hvad tänkte Axel? Han led outsägligt. Det goda, veka hjertat, hans egen erfarenhet af en olycklig kärlek, kanske ock den smickrade fåfängan eller det intresse, vi alltid känna för den, som älskar oss, detta allt bestormade Axels själ med böner, att han skulle se henne, trösta henne, tala ömhetens ord till det arma