225
förgätna, den aldrig förjagade, framblickade klar och mild i hjertats djup.
— Måtte Gud förbarma sig öfver dig; jag kan blott bedja för dig! — suckade Axel och blandade sina böner med hennes. O, hade hon vetat det!
Hon gick ut. Axel smög sig till fönstret för att få se henne. Sakta framsväfvade den sköna, men sorgklädda gestalten mellan de grönskande gångarne. Af hvarje blomsterstånd afplockade hon de skönaste blommorna.
— Åt mig, — tänkte Axel, just som hon vid en rosenhäck vände sig och hela det ljufva anletet blef åskådligt för Axel.
O, det var det samma och ändå icke det samma, som han ett halft år förut sett och funnit så skönt. Det var skönt, kanske skönare, åtminstone i detta ögonblick, genomlyst af de rikaste själsstrålar, de klara tårperlor, som ännu darrade i det hulda ögat.
— Med henne skulle kanske ändå lifvet varit ljuft! Men nej, jag kan icke gifva henne mitt hjerta, och blott ett helt hjerta skulle göra henne lycklig, — tänkte Axel och såg med ömhet efter den försvinnande gestalten.
Några ögonblick derefter smög han sig ut genom trädgården och lyckades komma i sitt rum utan att någon blef honom varse. Han vandrade der länge fram och åter, utan att ega mod att gå in till fru Hertzner, och med hjertat endast sysselsatt med Gertrud. Nu förstod han, att det var henne han hade att tacka för så mycken ömhet, så moderlig vård, ja, kan hända för lifvet. Nu förstod han, hvarför Gertrud så ofta framstått för honom i hans feberdrömmar, hvarför han ofta trott sig se hennes gestalt smyga sig kring hans läger. Han såg nu, att hon varit den engel, som omhuldat honom under sjukdomen och de bättre dagarne, fast hon, likt en osynlig blomma, gömt sig för att endast omgifva honom med sitt välgörande doft. Hans hjerta slog varmt för så myc-