224
hjertat. »Men då förvärras blott det onda», varnade förståndet.
— Om jag skulle lyda mammas råd och göra Gertrud lycklig? Vore icke detta ljuft, då jag ej sjelf kan blifva det? Nej, omöjligt! Jag måste visserligen se Alma tillhöra en annan; men jag kan och skall tillhöra ingen.
Fru Hertzner bad Gertrud följa sig in.
— Blott några ögonblick, och jag kommer efter, sade hon. — Jag ville blott ännu en gång plocka blommor till en bukett åt honom. Men gå strax, moster; han kunde eljest komma.
Fru Hertzner gick; det var några ögonblick tyst i rummet, der Gertrud var.
O, — jag vill bedja! — suckade hon slutligen med en röst, som sade, att hon förstode bönens salighet. — Jag vill ännu en gång tacka himlen, att jag blef ett medel, att, fastän osynlig, få skaffa honom vård och ömhet i det främmande landet. Jag vill bedja för hans sällhet, hans glädje!
Sakta nedsjönk hon. Hon bad med det ömma hjertats egna ord, bad enkelt och rörande.
Axel var djupt rörd; o, huru kunde han vara annat? Ingen skulle kunna hört den ljufva stämman, som så skönt uttalade ömhetens och försakelsens ord och detta det barnsligt öfverlåtande: »ske din vilje!» i den stund, då han nästan kände sig förkrossad af deras magt, utan att röras i själens innersta.
— O, hvi blef du ej mitt hjertas morgondröm, min själs stjernbild, du ömma, kärleksfulla? — suckade Axel, och tårar stodo klara och varma i hans ögon; och då Gertrud, liksom uti ett bönfallande amen, inneslöt allt i bönen för hans sällhet, hans hjertas frid, då var Axel nära att instörta, att blanda sina tårar, sina böner med hennes, och lägga en helande hand på det lidande hjertat. Men han stod stilla; ty en annan bild, den aldrig
