231
Gertrud var nitton år, och Richard hade varit borta i tio månader, då Axel ankom till Lausanne. Gertrud hade ännu endast sett lifvets leende; men nu, när en mörk dimma lade sig deröfver, nu tyckte hon sig först ge dess skönaste strålglans. Från första ögonblicket hon såg Axel, träffade kärleken i hennes själ. Axel älskade henne ej, men tärningen var kastad. Faderns ömma föreställningar, moderns fina anspelningar på kusinen, vissheten, att Axel älskade en annan, intet hjelpte. Hennes frid, hennes lycka var bruten. Fadern, den arme fadern, hade gjort hvad kanske ingen far gjort, han hade förtrott Axel, på hvars heder han fullt litade, sitt enda barns hemlighet.
Axel hade med upprigtighet och tacksamhet belönat detta ömma förtroende, och de hade skilts åt som vänner.
Efter Axels afresa intog ett djupt svårmod Gertruds själ. Hon sjöng icke, hon log icke mera; hon hade ingen tanke för något, som omgaf henne. De arma föräldrarnes sorg var nu lika djup som deras glädje förut varit det; och när de sågo, att hennes smärta med hvarje dag tycktes tilltaga, började de frukta, att icke en gång tiden skulle hafva läkemedel för hennes hjerta, att denna djupa melankoli skulle öfvergå i grubbleri och kanske slutligen i vansinne. Inom professorns slägt fans ett dylikt exempel.
En djup sorg drager oss ofta från en annan eller gör henne åtminstone mindre farlig för oss. Gertruds mor insjuknade häftigt, och inom en vecka var hon död.
Nu kände den arma Gertrud, att hon syndat, då hon tyckt, att ingenting mera kunde djupt intränga i hennes själ. Hon kände med en nästan förtvifiad smärta sin förlust; men sedan hon kunde öfvertänka gitt tillstånd, fann hon, att himlen genom fiera sorger likasom försonar oss med dem. Hade hon, innan hon älskat Axel, förlorat den kära modern, skulle, så tyckte hon, hennes hjerta hafva brustit, och hade icke denna djupa sorg återkallat
