232
henne till lifvet, skulle hennes kärlek beröfvat henne förståndet, åtminstone gjort henne död för hela lifvet. Nu var hon det enda, som återstod den arme fadern. Denna tanke, ehuru sorglig, återgaf Gertrud kraft och hon var åter det ömma, kärleksfulla, ehuru förkrossade barnet.
Fru Hertzner, redan på väg till Lausanne, ankom dit tvenne dagar efter den enda, kära systerns död. Hon kom för att gråta med de bedröfvade.
— Min arma Gertrud, med henne är det mest synd! — sade den gode fadern åt sin svägerska, under det att hans eget hjerta var nära att förblöda: och det var på en gång skönt och rörande att se, huru far och dotter endast tycktes lefva för att trösta hvar andra.
Nu föll det professorn in, att Gertrud skulle följa med fru Hertzner till Heidelberg. Han hade altid älskat och värderat sin svägerska mycket för den systerliga likhet hon egde med hans hustru. Hon var nu den enda, som till någon del kunde ersätta Gertrud hennes moderliga förlust.
Det var en helt annan ort, andra föremål, och det var Richards hem, ty deråt började professorn åter tänka; allt detta skulle välgörande verka på Gertrud; och oaktadt den ömma dotterns böner och föreställningar att slippa öfvergifva sin far, så blef han fast i sin föresats och lofvade att, då hans trägna sysselsättningar tilläto det, sjelf afhemta henne.
Samma dag som fru Hertzner, åtföljd af Gertrud, anlände till Heidelberg, hade Axel den olyckliga duellen med Brenner. Ryktet derom spred sig kring staden, och slutligen hann det äfven till fru Hertzners öra. Ehuru oredligt och förblandadt det egentliga förhållandet än var, egde det dock tillräckligt sanning för att rysligt skaka och upplysa Gertrud. — Det är han, det är han! — utbrast hon och sjönk vanmägtig i mosterns armar, hvilken hade all möda att så mycket lugna henne, att hon kunde få reda på orsaken till detta Gertruds besyn-
