235
ljuft förbundit hans själ, skulle blott plåga, såra, förödmjuka honom, då han i dem endast skulle se beräkningens mask; och den goda fru Hertzner, hvars moderliga huldhet syntes honom så stor, så ovärderlig, skulle icke hon nedsjunka till de vanliga menniskor, som bakom den ömmaste menniskokärlek gömma en afsigt, ett mål, och som således förvandla denna sköna känsla till egoism? Gertrud var i följd deraf obeveklig. Hon kände dock svårigheten att för Axel lefva dold och ovetande, sedan han började att vandra omkring i huset och trädgården; och derföre bad hon och erhöll tillåtelse att resa ut på landet, några mil utom staden, till en af fru Hertzners vänner.
Fru Hertzner, som insåg grannlagenheten och det rätta i Gertruds handlingssätt, ehuru hennes kärlek för henne förledt henne att föreslå ett annat, gillade henne slutligen i allt; och Gertrud afreste, med den gemensamma öfverenskommelsen att, en dag innan Axels afresa, få återvända till staden, för att ännu en gång, ehuru äfven då osedd, få återse honom och i hjertat hviska honom sitt sista farväl.
Gertrud återkom, och vi veta om denna dag mer, än den stackars flickan sjelf anar, mer än vi vilja hon skulle ana; men hvad hon vet mera än vi, det är den smärta, som nästan öfverväldigande bestormade hennes själ i det ögonblick hon mötte Axels blick och med ett sönderslitande: Det är förbi! — med de sammanknäppta händerna hårdt tryckta mot det darrande hjertat, under strömmande tårar sjönk i den kärleksrika mosterns armar.
