234
Det var således Gertrud, som Axel egentligen hade att tacka för all ömhet och vård, ja, kanske till och med för lifvet. Att aldrig Axel skulle hafva aning härom, var, näst kärleken till honom, den känsla, som mest uppfylde hennes själ. Osedd, ohörd, vakade den ömma flickan utanför hans rum; och det var endast någon gång, under slummerns eller yrselns stunder, som hon, genom den lilla tapetdörren bakom sjukskärmen andelätt smög sig till hans läger, som hennes darrande hand vågade svalka de feberglödande tiningarne, som hon, på en gång så salig och så djupt bedröfvad, fick beskåda de kära, ehuru tärda anletsdragen, som hon fick knäböja vid hans hufvudgärd och der bedja innerligt, bedja för honom. Något klarnande ögonblick hade säkert från dessa stunder, lik en luftig uppenbarelse, visat honom Gertruds bild, efter han så ofta nämnde hennes namn.
O, hvem kunde räkna eller genomtränga alla de djupa, outsägliga känslor, som denna tid kämpade inom Gertruds bröst? — »Du kan icke ersätta mig Alma; derför gå bort, Gertrud!» — Gertrud hörde det och bad i sin själs innersta: — Måtte han få lefva, måtte Alma blifva hans!
Under hans tillfrisknande ville fru Hertzner låta honom veta sin slägtskap med professorn, den hon haft all möjlig möda att dölja, ville, att Gertrud icke längre skulle gömma sig, utan att hon nu skulle utgöra hans sällskap, hans förströelse, — blott för att göra hans tillfrisknande angenämt, — som hon sade, ehuru en djupare afsigt säkert gömde sig bakom denna förevändning; men i detta fall var Gertrud obeveklig. Hon ville icke förbinda, icke ingifva medlidande till den, som ej kunde älska henne. Han, ehuru ädel, skulle ändå icke fatta oegennyttan af hennes kärlek; han skulle förblanda den med den vanliga efterhängsenhet, som sträfvar att vinna sitt mål. De omsorger, dem han hittills trott vara menniskokärlekens, välviljans, och hvilka så fröjdat och
