241
skräckt ut; — du har redan i åtta dagar varit här och ännu icke fått den goda gummans helsningar! Nej, släpp mig nu, jag måste gå efter brefvet! — tillade hon, då Gustaf, till tecken af förlåtelse, lindade sina armar om hennes lif och tryckte en varm kyss på hennes panna.
— Den vanlige handsektern, nämndemannen i Bro — sade Gustaf, som betraktade brefvet med ett leende, hvilket dock snart byttes i ett heligt uttryck, sådant, med hvilket en kärleksfull son öppnar ett bref från den älskade modern.
— Den goda Anna! — suckade Gustaf och bröt sigillet.
Ekdala den 10 oktober 183 —
Högtbelärde herr doktor! söte herr Gustaf! fröken Lenas käre son!
Väl till vetandes, att herr Gustaf, hur högt han må stiga, inte håller sej för god att komma i håg gamla Anna, som hullit hans mor, Gud fröjde hennes själ! så kär, och burit honom sjelf på mina armar, fast di då inte va så dåliga som nu, så vill jag gratulera herr Gustaf till allt som vår Herre ha skänkt'en! Jo, jo, dä ä inte förgäfves som fjerde budet har löfte med sej; och dä, så väl som allt annat som står i bibeln, så ljuger dä inte. »Dem skall väl gå, och de skola länge lefva på jorden»; ty Guds välsignelse är öfver dem, och dä vill säja, att allt hvad som händer dem, ä väl. Om ock icke lifsti'n blir så lång på jola, så blir den så mycket längre i himlen; och »den har lefvat länge, som lefvat väl» sa' alltid fröken Lena, den Guds engeln; och, om nå'n har Guds välsignelse, så ä dä visst herr Gustaf, ty dä fins inte maken te son, utom i bibeln. Nå, nå, ta mej fram en sådan mor! »Och äpplet faller inte långt från trä'et». »Sådana ägg sådana ugnar». Och när ho nu ser ner från himlen på sin son, hvad ho' då ska vara vacker och dra på mun, och då glädjas visst englarne åt hennes glädje!
