242
Att ja' aldrig kan glömma bort det der svarta fängelset; och herre Gud, hvad lifvet var mörkt, så länge min käre, söte herr Gustaf satt der; och tänk, att fast ja' nu vet, att allting ä så bra, så kan ja' aldrig se det huset, utan, när ja ä åt stan, så går ja' långa krokvägar, för te slippa å set'; och ändå vet ja', att om inte vår Herre ha velat, så ha di aldrig kunnat satt dit'en, om di ha tagit hela mörksens anhang mä sej. Men si nu skedde dä för att så mycket mer upphöja herr Gustaf och göra'n tacksammare och ödmjukare, ty vi kan aldrig bli ödmjuka nog. Och tänk så många goa tankar, som herr Gustaf tänkte i det svarta hålet, och så många böner han ba' der! Ja tyckte ibland, när ja' satt å såg på'en, att dä va en Guds engel, så söter såg han ut! Hade han stoltiserat, så kanske han ha suttit der än; men si nu ä han fri, ä doktor, får se Guds klara himmel, å ta sin fästmö i famn, och får en gång göra det på det vackra, kära Ekdala, som ändtligen kom ur räfvens klor. Ja si, herr Gustaf, när jag tänker på'et, att salig lagmans vackra herrgål, som de så syndigt knep från salig hennes nåd och fröken Lena, att den nu ä herr Gustafs, då tycker ja', att mitt gamla hjerta vill slå sönder af bara glädje! Hvad den brukspatronen ä för en hederlig karl! Han satt, när han sist va här, och drack kaffe i fröken Lenas stol och ur fröken Lenas kopp, och ja tacka'n då så mycket ja kunde för allt i hop; och han talte om för mej hva mamsell Maria gjort honom mycket godt, å hela sin kärlek, å när han drog si Johanna ur sjön, å om packet ho va hos. Ja, ja, jag mins nog på fröken Lenas begrafning, hva ho då va söt!
Nu må tro att Ekdala börjar bli sig likt, som dä va i nådi lagmans tid; allting ska repeteras, och nu växer inte ogräset öfver allt, och statfolket har kläder och föda och rö'blommiga barn. Nå, aldrig kan herr Gustaf tro hva dä nu ä granna väggar i rummena; di ä så granna rosor, som vår Herre sjelf skulle ha strött dem öfver allt,
