244
va ho mente, å begynte plocka bort stenar å tistel å Brenners graf; å fast dä värkte i min gamla rygg, så sluta ja inte förr än grafva va fin och ren; och när jag då satte mej å hvila mej på vår graf, då tyckte ja, att fröken Lena såg så vänligt på mej, månen sken så klar, och ja kände mej så gla' och lofvade Gud i mitt sinne, att, så länge gamla Annas fingrar kan röra sej, så ska grafven vara snygg. Söndan derpå kom den stackars enka och dotra te vår kyrka.
»Hva den egrafva ska se ut, mamma,» sa flicka, just som di vände om knuten å vek å åt grafva,; men se, när di kom fram å fick se hur vacker ho va, då va de rolit att vara gamla Anna, för då glömde ja' hvar ledsam stund, ja allt ondt, som di ha gjort fröken Lena och herr Gustaf. Och si, dä ä mer te glömma det onda, som di ha gjort dom, som ä oss kära, än dä di ha gjort oss sjelfva, och ja ba så innerligt Gud förlåta dem deras synder. Ja' kände, att fröken Lena och englarne gladdes i himmelen, å att ja' aldri ha läst Fader vår som den qvällen. Herre Gud, herr Gustaf, när en syndig menniska kan tycka, att dä ä så roligt att förlåta, va ska då vår Herre göra, som ä så go? Men, han kan väl också tröttna på't.
Nå, söta herr Gustaf, hur mår lilla Rosa? Ho ha väl glömt bort gamla Anna. Men Anna ha inte glömt henne, hvarken i sitt hjerta eller sina böner. Ho måtte väl komma hit nästa sommar, så att ja' får plocka smultron åt henne och se de der små röa läpparne äta opp dem i mitt knä. Nämndeman i Bro, som plä skrifva mina bref, tebjöd sej den här gången mä; men han vill skrifva som han vill, å vända opp å ner på mina tankar; men som ja' vet, att herr Gustaf helst vill hafva dem som gamla Anna tänkt dem, så ba ja Jöns Petter, hans yngste gosse; å han ha suttit hos mej hela söndaseftermiddan, men han ska allt ha någe smått ur blåa kistan för omaket. Och nu får ja sluta mitt långa bref, ty ja ser nog, att Jöns Petter är trött. Må tro, dä ville han inte, att ja' skulle sätta dit.
