243
och sängkammarn, han ä då som en löfsal, så grön. Det skall bli någe roligt att bo der med sin lilla Maria! Mamsell, det förstås, ho skall vara. Herre Gud, i det rummet föddes fröken Lena, och dä kan väl än en liten fröken Lena der inne se dagens ljus! men dä säger ja', herr Gustaf, di andra må kalla dä första barnet hva di vill, men jag kallar det fröken Lena, ja, ja, så vida dä inte blir en gosse. Och då säger ja, så gammal ja ä, å så mycket ond å godt som ja i mina sjutti år ha öfverfarit, så vill ja inte, om dä ä Guds vilja, lägga i hop mina trötta ögon, förrän ja ha fått sett herr Gustaf röka sin pipa på gåln, under gamla eken, just som morfar gjorde, och fått se mamsell Maria, just som sali hennes nåd, komma smygande bakom ryggen och ta'n baklänges i famn, å så förr än ja ha fått vagga i gång i sängkammarn, och gamla Anna ha fått sjunga för lilla fröken samma visor, som ho sjöng för farmor i väla. Sen, du gamla Anna, sen du ha sett din kära Gustaf så lycklig, då blir dä så godt att mä Simeon få somna i frid och hvila dina trötta ben ve fröken Lenas fötter. Söta herr Gustaf, kom i håg dä, för dä skulle mamma villa, om vi kunde fråga henne om'et.
Ack, hvad grafven nu ä vacker! Ja' ä der mest hvar qväll, och sitter der och tänker och ber; å de ä då som om ho talte mä mej och tog mej opp mä sej te Gud; å ho skäms inte för dä sällskapet, för ho försmådde mej aldri mä ho lefde; å i himmelen, der ä vi alla lika; å Gud låt mej komma der ho ä, ty kärleken, herr Gustaf, den ä starkare än döden.
Ja sto på kyrgåln här om qvällen och såg på vår graf och Brenners graf och tänkte, att, så olika som di lefde, så olika ligger di der, den ena så full mä rosor, å den andra mä tistel och ogräs, å ingen, som sätter ett bla' på na, men väl kastar di dit stenar. Som ja sto, så va dä som fröken Lena ha sett så ondt på mej — inte ondt, men som ho såg, när ja sa, att ja inte kunde tåla Brenners. Tårarne kom i mina gamla ögon; men ja försto snart
