21
Tredje kapitlet.
Höststormar hafva rasat, julljus brunnit och den vingade sångarskaran åter sjungit sitt välkommen till den tjusande våren, sedan vi sist skildes vid våra vänner. Tiden hade för dem försvunnit i detta stilla enahanda, som, kanske just för dess ständiga ljus och värme, mindre värderas af menniskan, än de hastiga ljusbrytningar, som föregås och efterföljas af mörker och störtskurar.
Vi vilja nu litet inblicka i Marias kammare. Genom det öppna fönstret inströmmade de milda juniflägtarne och medförde fältens och lundarnes dofter. Kanariefoglarne hoppade glada och sjungande i sitt luftiga fängsel, liksom pånyttfödda af vår och kärlek. Från det lilla blomsterbordet logo blomstrande mossrosor och heliotroper, och gardiner och sängormhängen draperade sig ledigt i sin snöhvita glans. Sådant var Marias rum i det ögonblick vi blicka dit in, och man kände, att det var ljuft att dröja der, i synnerhet sedan man upptäckt det täcka rummets skönaste prydnad, den lilla taflans ljusparti, de tvenne blomstrande flickorna, hvilka i den lilla gröna soffan sutto fördjupade ett förtroligt samtal — Maria, ljuf, guldlockig och leende, som fantasien målar sig nordens genius, och Alma, icke
