258
så ofta mildrat hans bekymmer, brända och sjuka, under ett främmande tak; och till allt detta intet, hvarmed han kunde ersätta eller afhjelpa den ringaste del af den grufliga olyckan. Blotta åsynen af honom, der han nu stod nedböjd under det mångdubbla lidandet, var nästan sorgligare och mera hjertgripande, än åsynen af allt det öfriga; ty det syntes, att hans hjerta var den punkt, öfver och omkring hvilken alla dessa rysligheter brännande och förkrossande lagt sig.
Och nu några ord om eldsvådan och dagarne före den på Strålvik. Almas bröllop, som varit utsatt till i slutet af sommaren, hade oupphörligt blifvit uppskjutet, dock icke genom henne, ty hon var det tysta, villiga, om än lidande offret. Å baronens sida hade deremot en mängd förevändningar gång efter annan instält den ofta bestämda lysningsdagen. Alma, som fruktade Axels hemkomst — o, det är grymt, att lifvets förhållanden skola tvinga hjertat att frukta hvad det högst älskar! —, hvilken så gerna innan dess velat sätta det heliga namnet maka såsom skydd mot den enda kärleken, kände en djup oro öfver dessa uppskof; men då de oupphörligt förnyades, och hon i hindren började upptäcka endast förebäranden, då gladdes hon nästan mot sin vilja, och med en tyst tacksamhetssuck till Gud mottog hon nu mera hvarje underrättelse om ännu några dagars frihet.
Med en förvånande styrka hade Alma till det yttre kämpat det långa årets svåra och många strider. Gud ensam hade räknat tårarne; men nu började dock spåren deraf blifva synliga, åtminstone för fadersblicken. Ögat var icke mera det så härliga, klara, kinderna blomstrade icke som fordom, och man kunde säga, att leendet var en gömd suck. Majoren började nu allvarligt frukta, att föga återstod af baronens stora, så omtalade rikedom, hvilken — må vi förlåta majoren det — mången gång i hoppet och löftet spridt ett slags dag öfver hans egna mörka utsigter. Likväl trodde han, att ännu deraf återstode tillräck-
