Sida:Högadals prostgård del II 1884.djvu/263

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

259

ligt för ett sorgfritt lif, i synnerhet som han hoppades, att ett hem med Alma skulle skänka baronen högre och renare nöjen, än dem, på hvilka han bortslösat så oerhörda summor. Och således, ehuru hans hjerta länge i tysthet sörjt öfver det älskade barnets öde, önskade han dock, att det snart måtte stadfästas, framfor allt emedan han hört Alma sjelf önska det, och derför led han djupt af de oupphörliga uppskofven. Meajorskan, hvilken allt jemt såg Almas giftermål öppna henne ett Eldorado, var nästan alldeles ursinnig hvarje gång ett bref anlände med nya hinder, nya undanflykter, så mycket mera som hon redan mången gång sett ett sarkastiskt leende spela öfver prostinnans läppar, då hon på sitt mest fintliga sätt sökt uttyda orsaken till den åter uppskjutna lysningen.

Nu hade baronen icke skrifvit på länge. Majorskan rasade, majoren led, så mycket mera, som äfven förödmjukande underrättelser hunnit hans öra. Alma såg sina föräldrars djupa, ehuru olika qval, och äfven hon kände en smärtsam oro, hvars alla olika beståndsdelar det fordrats en djup menniskokännare för att utreda. Hvad som kanske ändå mest ökade Almas qval, var moderns hårda och hjertlösa uppförande, hennes bittra anspelningar på Almas kärlek till Axel och den orättvisa beskyllningen, att det vore han, som förorsakade baronens uppförande.

— Jag tål icke dessa Marias sockerminer, dessa tårfulla ögon, med hvilka hon ser på dig! — upprepade hon ofta. — Jag kan icke fördraga medlidande af dem, som endast med afund borde se på oss; och förr ville jag svälta eller frysa i hjel, ja, ligga under bar himmel, än mottaga det ringaste af någon af denna din romanhjeltes ärade familj.

I denna anda talade modern, och Alma måste försaka Marias sällskap, det enda, utom faderns, i hvilket hon trifdes, efter hvilket hon längtade; ty prostinnan, som ej kunde fördraga det sätt, hvarpå majorskan mottog