260
hennes dotter, hade förbjudit henne att, annat än högst sällan, fara till Strålvik, ehuru gerna Maria sjelf mottagit och fördragit allt, för att få vara till sammans med den älskade barndomsvännen.
Emellertid hade majoren företagit resan till Stockholm för att allvarligt tala vid baronen och uppslå förlofningen, i fall denne, hvilket majoren nu mera trodde, icke af hjertat älskade hans dyra Alma.
Afskedet från fadern hade kostat Alma mycken smärta; ty hans ömhet var den enda stråle, som ännu värmde och gladde det sjuka hjertat. Och hvad hade det icke smärtat den arme fadern, som såg Alma färdig att öfverväldigas af både kropps- och själslidande, som i sina sorgliga aningar såg hennes hufvud nedsjunka på sjuksängen för att kanske endast bortbyta denna mot den trånga kammarens fredliga kudde?
Faderns sorgliga fruktan hade besannats; ty ehuru icke Alma kunde kallas sjuk, kände hon sig dock så matt, att hon knappast någon stund kunnat lemna soffan. Under dessa dagar hade den moderliga känslan inom majorskans bröst dock någon gång öfverröstat alla jordiska beräkningar och kommit henne att ana möjligheten att förlora Alma. Hon hade i sådana stunder visat henne ett slags ömhet, som, ehuru långt skild från en kärleksrik moders djupa, oöfverstigliga ömhet, dock fylt Almas själ med en varm tacksamhet, en stilla glädje, och gjutit likt en fridsdagg öfver hjertats många qval.
Dagen före den rysliga natten var postdag. Posten kom och medförde ett bref från baronen. Majorskan jublade, men från Almas kinder flydde lifvets färg, då hon bröt det friherrliga sigillet; ty stämpeln var Köpenhamns, och en blank, kupig ring nedföll ur brefvet på hennes bröst.
Alma läste brefvet till slut och räckte det sedan stillatigande åt modern, hvilken icke bemärkt ringen, och som, darrande af otålighet, började läsningen; men hon kom icke långt, förr än hon kastade brefvet på golf-
