268
ningar, att Axels hjeltemodiga bragd syntes henne ännu större och att hennes intresse för Almas tillfrisknande, ehuru varmt det än varit, nu hunnit sin högsta grad.
Dagarne skredo långsamt och sorgligt — men de
framskredo dock; och nu, sedan Alma tillbragt nära tvenne
veckor i prostgården, vilja vi införa läsaren i Marias
kammare, hvilket, som vi veta, var Almas sjukrum.
Är detta ett sjukrum? skall läsaren må hända fråga, då han blickat in i den lilla vänliga kammarn, från hvilken dagern icke var utestängd, der höstblommor doftade, kanariefoglar qvittrade, och der ljus och frisk luft likasom bjudit honom ett välkommen. Men bemärker han den heliga tystnad, som möter honom, och förnimmer han den frid, som andas der inne, och blickar han in genom de hvita sänggardinerna och ser den snöhvita gestalten med feberrosor på kinden, ser det ömsom strålande, ömsom nästan slocknande ögat, då förstår han, att han befinner sig i ett sjukrum, men ett af dessa, öfver hvilket de goda englarna utbredt sina hulda vingar, aflösa de vilda plågorna och hviska toner ur andens hemlandsspråk.
Alma slumrade. Bröstet höjde sig i lätta ehuru ojemna andedrag, och ett ljuft, nästan himmelskt lugn hvilade öfver det sköna anletet, hvilket i detta ögonblick, färgadt af feberns purpur, och omsvalladt af de rika, obundna lockarna liknade, åtminstone på afstånd, en skön vårlund, öfver hvilken det tycktes som förgängelsens samum icke skulle kunna smyga sig.
Men ser man på den nästan genomskinliga handen, den till hälften blottade armen, så finner man, att sjukdom och lidande i sina härjande armar hårdt tryckt den vårliga gestalten och borttagit de aderton årens friskhet och rundning.
