Sida:Högadals prostgård del II 1884.djvu/273

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

269

På några stegs afstånd från sängen stod Axel, men icke den samme Axel, som vi fordom sett yr och lekande i hemmets lunder. På kinder och panna hade brännsåren tryckt sina höga rosor, hufvudet var nedböjdt, och det fordom så blixtrande ögat hvilade nu med ett outsägligt, tårglänsande uttryck på den hulda slumrerskan. Vid hufvudgärden satt Maria, och den bleka kinden, det djupt nedslagna ögat talade om vakor och tårar.

Alma vaknade. Hvart flydde tåren i Axels öga? Hvem bortblåste sorgfloret från hans anletsdrag? Hvilken annan än kärleken, denne undergörare — ty allting är möjligt för honom — och Axel stod der nu, genom hans magiska beröring, glad och fridfullt skön vid sidan af sin ljufva Alma, som mild och leende räckte hvardera af de båda syskonen en af de snöhvita händerna.

På Axel fäste sig dock hennes öga, detta mörka, underbart sköna öga, som nu med fullkomlig klarhet strålade af ett sällsamt uttryck. Det var som om himlens och jordens kärlek der ännu icke fullt sammansmält till en.

Alma hade drömt en ljuflig dröm — drömt om ett jordiskt paradis, och när hon nu, nästan för första gången efter den olyckliga natten, med lugn och fullkomlig redighet uppvaknade och såg hans skönaste bild vid sin sida, o, då kändes der så godt att bo, att vara!

Men Alma talade icke, eller det språk hon talade, var icke ordets. Axel, ehuru invigd i detta underbara språks mysterium, längtade dock att från de älskade läpparne höra ett ljud, ett ord.

Han längtade så mycket mer derefter, som Alma under sin sjukdom nästan aldrig talat. Ett framhviskadt »Axel» eller »Maria», en tyst tacksägelse, en fråga efter modern hade varit de enda rediga ord, han kunnat uppfånga från hennes läppar. Och dessutom, Gustaf hade sagt, att detta vore ett afgörande dygn, att Almas ovanligt långa sömn vore en kris; att på hennes tillstånd vid uppvaknandet troligen utgången af hennes sjukdom berodde.