270
— Du har sofvit godt, min Alma? — hviskade slutligen Axel med stilla ömhet.
— Ack ja, jag drömde!
— Säkert en salig dröm, ty dn log så fridfullt.
— Ja, en salig dröm, min Axel, om jag så får säga, ty han afspeglade blott jordens högsta salighet. Ack, jag får icke drömma så! jag ville, att mitt öga redan här skulle se en skymt af den salighet, som snart skall stråla det till mötes.
Ungdomen har i allmänhet det gemensamt att, när en sorg träffar hjertat, med hela sin ålders entusiasm längta efter döden, hvars djupa allvar de ännu icke lärt sig förstå. De se honom som en engel med snöhvita vingar, hvilken för dem på glänsande silfverskyar genom den blåa etern upp till ljus och härlighet!
Äfven Alma delade dessa sympatier. Hon hade under hela sin förlofningstid och under den tilltagande svaghet, som varit en följd af denna tryckande boja, med vemodig tjusning längtat efter döden och i ljuflig hänförelse tyckt att denne efterlängtade befriare vinkade henne på allt närmare håll. Hon hade likväl, på grund af sin djupa religiösa känsla, från en allvarligare synpunkt skådat honom och hade under sin sjukdom och under de rediga stunder som plågorna unnat henne, på ett ännu innerligare och mera andeligt sätt införlifvat sig med den så säkert väntade gästen, utan att dock på det ringaste sätt förråda detta för sina älskade.
Den arme Axel — så hade han aldrig hört Alma tala! — Han kunde icke förnimma den salighet, som genombäfvade Almas själ! Han såg blott döden, svepduken, grafven, den släckta blicken, den kalla handen, det brustna hjertat, och en dödskyla drog isande genom hans själ.
— Men, Alma, ville du icke först njuta verkligheten af den sköna drömmen? — — först känna, att äfven jorden kan vara en himmel? — svarade Axel med varm hänförelse, utan att minnas, att han aldrig skulle få införa henne i
