274
Tjugusjunde kapitlet.
Majorskans tillstånd hade undergått en märklig förändring. Febern var icke mera så våldsam och yrseln hade upphört. Hon låg stilla, talade sällan och endast med matt stämma, men de få ord man kunde uppfånga, uttryckte en vänlig tacksägelse eller en fråga om Alma — en varm längtan efter henne och majoren, hvilken senare för sina brydsamma affärers skull måst företaga en resa till Stockholm.
Prostinnan jublade i sitt hjerta, och Stina sade, att prostinnan säkert vore »feg» eller »förgjord», — hon, som annars var så »iken» och aldrig ville, att något skulle stå efter i prostgården och nu hvarken frågade efter, att linet legat tre veckor på badstugan, eller att fårslagten icke försiggått, »när krittera vart ett halfpund sämre för hvar da'.»
Men hvad brydde prostinnan sig nu om allt detta? Alma var utan fara — Gustaf hade sjelf sagt det — och majorskan hade fullkomligt igenkänt sin sjukvårderska, och denna visshet innehöll många fröjdeämnen, så mycket mera som majorskan sagt henne så ödmjuka och tacksamma ord, att de stegrat prostinnans alla ädlare, förut
